Så kan döden hanteras bättre i vården

– Sjukdomen kan ha en snabb progress och det är inte ovanligt att patienten går bort precis efter att de närstående har gått därifrån. Det är svårt att hantera både för närstående och för vårdpersonalen. Även om ingen i förväg kan veta när döden inträffar, kan ökad kompetens hos vårdpersonal göra att de närstående är bättre förberedda, säger Annika Söderman, forskare i omvårdnadsvetenskap vid Örebro universitet.

En forskningsstudie visar att de flesta närstående tycker att vården i hemmet är bra när den är på plats. Bristerna syns ofta i samordning, information och kommunikation. Annika Söderman har, tillsammans med sina kollegor, följt upp svaren från 563 närstående som finns i det nationella registret för palliativ vård. I studien har hon tillsammans med andra forskare särskilt granskat svar gällande sen palliativ fas, vård i livets slutskede.

Brist på information

– Väldigt många närstående upplever att vården är bra och att de får emotionellt stöd från vårdpersonalen. De brister som är tydligast är att närstående får för lite information om att döden närmar sig och vad som kommer att hända den sista tiden. Om vårdpersonalen har mer kunskap om dödsprocessen kan det underlätta för närstående att förstå och förbereda sig. Vårdpersonalen kan se tecknen på att döden närmar sig och då fortlöpande informera närstående, förklarar Annika Söderman.

Som sjuksköterska ser hon att äldre sjuka patienter inte alltid får tillgång till specialiserad palliativ vård i hemmet i lika hög grad. Den palliativa specialistvården är mer tillgänglig för yngre personer som får palliativ vård i hemmet exempelvis efter en långt gången cancersjukdom.

Närstående känner sig utlämnade

– Ofta finns brister i vårdkedjan när den äldre personen kommer hem från sjukhuset. Det kan ta lång tid att samordna vården innan specialistteamet från den palliativa vården kommer på plats vilket kan leda till att de närstående känner sig ensamma och faller mellan stolarna, säger Annika Söderman.

– En del närstående uttrycker hur de känner sig utlämnade och får klara sig själva. Ofta känns det tryggare för dem när specialisterna kommer in och tar över en del av ansvaret för vården i hemmet, men det krävs ändå utbildning för att personalen ska lära sig mer om hur man inkluderar de närstående, samt resurser som ger den möjligheten, säger Annika Söderman.

Förslag till organisationen

Annika Söderman har arbetat som sjuksköterska inom palliativ vård. Den erfarenheten, tillsammans med studier av enkäter till närstående ger underlag för förslag på hur vården i livets slutskede kan förbättras.

– Organisationen måste vara öppen för att prova nytt, exempelvis arbetssätt som utvärderats inom forskningen. Jag tror att vi skulle kunna förbättra vården genom att utvärdera vårdprocesserna och vårdkvaliteten i högre grad. På så sätt kan vi dra lärdom av det som inte fungerar och lära av de goda exemplen, menar Annika Söderman.

Fler måste utbildas

I Annika Södermans pågående forskning ingår även intervjuer med vårdpersonal, som ger ytterligare underlag för vad som skulle kunna förbättras.

– Framför allt är det tydlig information och palliativ kunskap som ibland saknas. Vården kan inte bygga på att enskilda sjuksköterskor är engagerade och får fortbildning, fler i vårdteamet måste få den kompetens som krävs för att ge döende patienter och deras närstående ett värdigt avslut, säger Annika Söderman.

Mer information: Annika Söderman, forskare i omvårdnadsvetenskap vid Örebro universitet: 073–638 76 20