– Det här är ett avtal som vi kan var nöjda med under de tuffa förutsättningarna. Redan nästa år har vi förhoppningar om att återkomma till reallöneökningar. Det är vårt mål, säger Ulrika Lindstrand, förbundsordförande för Sveriges Ingenjörer.

Men även om avtalet nu är i hamn kan nivåerna i avtalet tyvärr inte väga upp de stora fördyringar hushållen har upplevt det senaste året. Skenande inflation, räntehöjningar, osäkerhet om energiförsörjning och bankkrascher har varit några ingredienser som påverkat förhandlingarna.

– Prisökningar och räntehöjningar gröper ur hushållsekonomin för många anställda. Att sluta avtal i den miljön har varit en utmaning för oss inom Facken inom Industrin, säger Ulrika Lindstrand.

Sedan Industriavtalet började tillämpas 1997 har det lett till stora ökningar av de reala lönerna i Sverige. Det har varit en långsiktigt, gynnsam utveckling för löntagarna och därför har de fackliga parterna varit beredda att försvara avtalets utformning och innehåll.

– Men nu när industrins parter tagit sitt ansvar måste också övriga aktörer visa sig lika ansvarsfulla, säger Ulrika Lindstrand.

Om det nya löneavtalet
Resultatet av indsutriförhandlingarna blev ett tvåårigt avtal som sätter märket till 4,1 procent det första året och 3,3 procent det andra. Detta inkluderar avsättningar till flexpension/deltidspension: 0,2 procent under både första och andra året av avtalet. Det är en viktig framgång, som inte driver inflationen och historiskt visat sig ge god avkastning. Nivåerna i deltidspensionen/flexpensionen har ökat avsättningarna till tjänstepensionen med nästan 50 procent sedan de infördes, vilket är en markant förstärkning av våra medlemmars pensionsvillkor.

Utöver detta ger avtalet Unionens och LO:s medlemmar en höjning av lägstalönerna med 1350 kronor under första året och en låglönesatsning för LO-medlemmar under det andra.