Strukturell diskriminering, en facklig fråga?

Sedan Black Lives Matter-rörelsen nådde Sverige har debatten i stor utsträckning handlat om försök till att förminska frågans relevans, och om lämpligheten med fysiska demonstrationer mitt under en pandemi. Att tusentals människor – med risk för egen och närståendes hälsa - valt att ta till gatorna är om något ett kvitto på att den förstnämnda debatten är fel ute. Ja, vi har problem med rasism också i Sverige.

Det går att diskutera valet att demonstrera nu, och det är befogat att kritisera den lilla klick våldsverkare som förstör för de fredliga demonstranterna. Men, det går att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Den viktigaste är att vi inte får låta debatten i övrigt reducera demonstrationerna till en obefogad aktivitet. Demonstranterna protesterar mot ett faktiskt problem som förekommer i Sverige – inte bara i USA. I en debattartikel sätter Mina Svärd och Hanna Bergwall fingret på det, att vi måste förlika oss med problemen, och att det är hög tid för kraftiga motåtgärder.

Som alla utbredda samhällsproblem gör sig effekterna av rasismen gällande på arbetsmarknaden. Det framgår tydligt i en studie från CEMFOR vid Uppsala universitet. Resultaten visar bland annat att löneskillnaden mellan afrosvenskar och övriga grupper är påtaglig, främst i privat sektor men trenden går igen även för offentliganställda. Sammanfattningsvis konstateras att:

”Det förefaller som att svarta slår i glastaket och inte kommer lika långt i karriären i konkurrensen med personer ur den övriga befolkningen, även då afrosvenskar är lika mycket eller mer meriterade för den eftertraktade positionen.”

Ett annat talande exempel går att hämta från en studie där en forskargrupp utförde ett experiment med fiktiva jobbansökningar, där resultatet visade att Sverige i jämförelse med exempelvis USA sticker ut i negativ riktning. I studien var det 65-100 procents större sannolikhet att en vit person blev kallad till intervju jämfört med en icke-vit.

Rasism tar sig ofta uttryck genom strukturell diskriminering, den är såväl medveten som omedveten, och den sker långt från alltid inför öppen ridå likt den gjorde i fallet George Floyd. Kanske är det anledningen till att många av oss som själva inte drabbas inte verkar kunna (eller vilja) förstå att den existerar. Problemets karaktär, att det på samma gång är utbrett som det inte uppmärksammas av alla, gör att kraftiga åtgärder krävs. Det går inte att hitta EN lösning. Det behövs många. Därför behöver rasismen bekämpas på bred front.

Vi i fackföreningsrörelsen behöver göra vårt i denna kamp. Rörelsen har dock en utmaning framför sig. Nyligen konstaterade Anders Kjellberg i en rapport skriven för Arena Idé att anslutningsgraden bland utrikes födda störtdyker. Organisationsgraden i gruppen utrikes födda arbetare har sjunkit tre gånger mer än för inrikes födda de senaste sju åren.

Facket idag upplevs alltså inte vara lika relevant för alla. Det finns säkert flera orsaker till att trenden ser ut som den gör, men att medlemstalen bland utrikes födda dyker samtidigt som vi vet att det förekommer strukturell diskriminering mot utrikes födda i stort och mot afrosvenskar i synnerhet borde få oss i fackföreningsrörelsen att rannsaka oss själva. Har vi gjort tillräckligt för att bekämpa den strukturella diskrimineringen?

Oavsett vad svaret på ovanstående fråga menar jag att det finns starka incitament för oss att göra ännu mer. De senaste veckornas demonstrationer visar med all önskvärd tydlighet att det finns en stor, uppdämd - och befogad – frustration över de orättvisor som finns i samhället. Att ta kampen mot dessa orättvisor handlar för oss fackförbund till viss del om självbevarelsedrift, att vi behöver nå ut i hela samhället för att förbli relevanta på sikt. Allra främst handlar det om att den grundläggande solidaritetstanken i fackföreningsrörelsen kräver det. Det handlar trots allt om en grundläggande mänsklig rättighet, om alla människors lika värde. Ingen borde acceptera att den rättigheten kränks år 2020.

Björn Hallberg