2019 kommer att gå till historien som ett av de allra sämsta biografåren för svensk film mätt i marknadsandel eller antal besök på svensk film/invånare. Fram till och med oktober är svensk films marknadsandel under tio procent.

Krisen är dock inte ny: svensk film på bio har haft fyra svaga publikår och de underliggande problemen kan dateras ytterligare några år tillbaka.De mörka orosmolnen har dock hjälpligt lysts upp av soliga familjefilmer och en och annan stensäker vuxenhit (läs Hundraåringen, Solsidan och En man som heter Ove).

Film i Väst vill genom detta diskussionsinlägg bidra till debatten om svensk films framtid med en bredare analys och några förslag till lösningar.

Krisen är inte bara svensk
Låt oss först konstatera att Sverige inte är ensamt om att ha dramatiska publikdropp för sin inhemska film på bio. Det samma gäller exempelvis jämförbara länder som Norge, Belgien och Holland.

Låt oss också konstatera att allt inte är ”bögarnas fel”: distributörernas fel, Svenska Filminstitutets fel eller filmernas kvalitets fel. Möjligen är det strömningsplattformarnas fel, men det är viktigt att se och diskutera svensk film i ett bredare perspektiv. Det intressanta är att ta sig bort från ensidiga och förenklade resonemang. Ska vi diskutera ”skuldfrågan” så är den gemensam, precis som förslaget till lösningar.

Svensk film ses ofta i debatten på som ett isolat,fritt från internationella trender och den faktiska utvecklingen av ekosystemet för film, drama och rörliga bilder. Politiska, ekonomiska och demografiska förändringar tilldelas statistroller.

Men debatten måste ses i en kontext – filmens omvärld har förändrats drastiskt. Under 2010-talet har den pågående digitaliseringen omformat villkoren för filmens (och seriedramatikens) alla led. Vi producerar, sprider/cirkulerar, visar och konsumerar gestaltat innehåll på ett radikalt annorlunda sätt.

Marknaden präglas av koncentration och konsolidering. Det pågår ett krig på vod-marknaden orkestrerat av allt fler stora kapitalstarka aktörer. Utbud och kapital ökar exponentiellt. Kärt barn har många namn: tsunami, syndaflod eller guldrush. Enligt analytikerna har vi bara kommit halvvägs – tre till fem år av våldsam expansion återstår.

De centrala aktörerna har ett gemensamt ledord: Volym. Möjligheten att orientera sig i det massiva utbudet är begränsat och dygnet har trots allt bara 24 timmar. I Sverige har antalet unika biografpremiär fördubblats och antalet kopior per film är tre till fyra gånger större än i den pre-digitala världen. Kapaciteten mätt i dukar och stolar är ungefär den samma. Det är rimligt att anta att valet av vad vi ser på bio påverkas av det totala utbud som vi har tillgång till.

Varför vill vi se film på bio?
Så vad får oss då att välja att se en specifik film på biograf istället för att vänta på att den finns tillgänglig på skärmen? Vi kan förstås ta vår utgångspunkt i tematik, genre, visualitet/production value, cast, kända varumärken/starka originalberättelser, relevans, igenkänning, beröring och en lång rad andra faktorer satta i ett större sammanhang. Svaret är komplext och vi saknar av olika skäl kunskap inom alla områden. Eller rättare: Privata aktörer bevakar marknadsanalyser och till och med tittarstatistik som affärshemligheter.

Svensk film, filmpraktik och filmdebatt har ofta rört sig i 180-graderssprång: det är ”för mycket” feelgood/relationsdrama main stream. Det är ”för mycket” art house, för mycket varumärke, för få – eller för många – debutanter och för många filmer som baseras på en känd persons liv eller en känd företeelse.

Svensk film har länge haft problem med genrebredd och variation i innehåll. Under senare tid har det blivit för mycket varumärkesfilm (känd förlaga) och alldeles för många filmer baserade på en känd mans liv och/eller musik.

Lösningen är inte att skölja ut alla barn med badvattnet, snarare att hitta balansen och att förstå att svensk film behöver fler starka originalberättelser för att behålla sin vitalitet. Och svensk film behöver både passionerade professionellt etablerade filmskapare och debutanter. Och den behöver sin mångfald!

Bristande analyser
De undersökningar vi har sett saknar denna komplexitet. Analysen behöver bli mer omfattande: Vilka värderingar bär de stora film- och kulturkonsumenterna i Sverige? Har polariseringen påverkat inställningen till film och andra kulturformer? Vilken roll spelar graden av modernitet i breda befolkningslager i Sverige (läs primära kulturkonsumenter) i relation till begrepp som nation och tradition? Har svensk film ens en möjlighet att vara ett starkt varumärke i dagens Sverige? Hur påverkar demografiska förändringar som en åldrande och allt piggare befolkning och senare familjebildning målgruppsbilden? Hur påverkas filmen och filmkonsumtionen på kort och lång sikt av en allt större andel av befolkningen med annan etnisk bakgrund än svensk?

Vi tenderar att diskutera publik utifrån enbart kön och ålder. Klass, social tillhörighet och värderingsgrunder är sällsynta faktorer när vi ska förstå målgrupp eller analysera det publika resultatet för enskilda titlar och aggregerat resultat. Är biografbesök idag primärt ett medelklassnöje att likställa med stora delar av övrig ”kulturkonsumtion”?

Nordisk Films Consumer Insight visar att antalet personer som väljer att se film på bio i Sverige minskar med drygt 60 000 personer per år. Den unga publiken tycker det är för dyrt, den äldre (+55 år) tycker det saknas relevant innehåll och väljer andra konstformer

Vi gillar egentligen svensk film
Man kan anta att framtidens biograffönster kommer att präglas av än hårdare konkurrens och högre prissättning. För att vara relevant krävs passion, ambition och historier som verkligen berör. Det måste vara tydlig att man missar något när man inte ser filmen på biograf.

Den svenska publiken tycker om att se svenskt innehåll. Svenskt innehåll står sig väl på strömningsplattformarna. Men vi måste våga diskutera centrala frågor:

• varför når de enskilda filmerna inte sin publik (manus, regi, skådespeleri, lansering)?
• vi måste diskutera 122-dagarsregeln. Många svenska filmer skulle må publikt bättre av att ha ett avsevärt kortare biograffönster, om något, för att sedan finns tillgänglig på vodplattformar och därigenom nå en mycket större publik
• vi måste våga diskutera vilka svenska filmer som genom sina ”production valutes” faktiskt har en potential att gå upp brett på biograferna och vilka som bara ska ha en ytterst begränsad biografvistelse för att sedan snabbt återkomma på närmaste vod-tjänst
• vi måste våga diskutera en differentierad prissättning beroende på efterfrågan
• vi måste stärka filmens ”eftermarknad”: lansering, PR och stöd när filmerna gått ner på bio men fortfarande kan hyras eller köpas på vod
• vi måste äntligen diskutera möjligheter att ta efter den mycket framgångsrika danska Bioklubben, som kraftfullt lyft fram dansk film på bio.

Alla centrala aktörer i svenskt filmliv delar ansvar för den svenska biograffilmens svaga publika resultat. Alla centrala aktörer måste gemensamt ta ansvar för svensk lång spelfilms fortsatta relevans på biograferna. Film i Väst kommer att fortsätta att satsa stort på svensk biograffilm och vill vara en central part i arbetet med att göra svensk film publikt framgångsrik igen. Vi välkomnar fler.

Mikael Fellenius, vd Film i Väst

Tomas Eskilsson, strategichef Film i Väst