Budgeten måste prioritera långtidsarbetslösheten

Om några veckor, preliminärt den 20 september, presenterar regeringen sin budgetproposition. Då har man möjlighet att möta och svara upp mot den illavarslande utveckling som alltmer präglar arbetsmarknaden; den dramatiska ökningen av långtidsarbetslösheten. Gruppen arbetslösa består i allt högre utsträckning av långtidsarbetslösa som får det allt svårare att få in en fot på arbetsmarknaden.

Detta ska ses i ljuset av den demografiska utvecklingen som innebär att allt färre ska försörja allt fler. Vi behöver göra det möjligt för fler att kunna få ett jobb. Pandemin har förvärrat en redan svår situation för de som står långt från arbetsmarknaden och påskyndat en pågående strukturomvandling där till exempel kompetensutveckling blir allt viktigare.

Utbildning är nyckeln

Den enskilt viktigaste faktorn för att komma in på arbetsmarknaden är en fullgjord gymnasieutbildning. Men de som befinner sig långt från arbetsmarknaden har ofta en låg utbildningsnivå. En av de främsta arbetsmarknadspolitiska utmaningarna borde därför vara att rusta de långtidsarbetslösa så de kan närma sig arbetsmarknaden och så småningom ta sig in på densamma.

Denna arbetsmarknadspolitiska utmaning möts framför allt genom ökade anslag till Arbetsförmedlingen när det gäller arbetsmarknadspolitiska program och insatser och att myndigheten i sin verksamhet prioriterar de som står längst bort från arbetsmarknaden. Men detta har inte varit fallet de senaste åren. Utan tvärtom. Och det har hittills getts oroväckande signaler om att denna utveckling ska fortsätta.

Av den senaste budgeten framgår att anslagen till arbetsmarknadspolitiska program och insatser ska fortsätta minska framöver. Dessutom har regeringen varit tydlig med att reformeringen av Arbetsförmedlingen ska fortsätta. En reformering som innebär att de som står längst från arbetsmarknaden inte omfattas av de tjänster som fristående aktörer ska tillhandahålla. Den grupp som tidigare prioriterades av Arbetsförmedlingen.

Ändrade förutsättningar

Men den inrikespolitiska utvecklingen där januariavtalet har fallit och förutsättningarna för budgetarbetet förändrats gör att det kan finnas möjligheter, om regeringen har den politiska viljan, att bryta utvecklingen mot minskade resurser till de i störst behov av arbetsmarknadsstöd. Närheten i tid till nästa ordinarie val är en faktor som torde tala för att intresset hos de två partier som tolererat nuvarande statsminister för att stoppa en budget och därmed skapa en regeringskris är litet.

Det ena partiet har ställt krav om strandskydd, stärkt äganderätt i skogen och att reformen om arbetsrätten ska fullföljas. Inget som hindrar ökade anslag till arbetsmarknadspolitiska insatser till de i störst behov av sådana, alltså. Även om den pågående reformeringen av Arbetsförmedlingen i sig, såsom den hittills utformats, försvårar detta. Det andra partiet har i olika kanaler framfört att man vill se åtgärder för att få ner arbetslösheten. Detta tillsammans med finansministerns signaler om en ”kraftfull budget” kan tolkas som att det finns förutsättningar för höjda anslag till arbetsmarknadspolitiska program och insatser.

Att inte prioritera långtidsarbetslösheten i kommande budget kan få långtgående konsekvenser. Människor riskerar att tappa tron på att kunna forma sin egen och kanske sin familjs framtid och känslan av att inte vara en del av samhällsgemenskapen och kunna bidra till den.

Henrik Ludvigsson

Utredare, Fackförbundet ST