Om vardagens framsteg

Det har sagts att 2023 var året då vi som människor och medborgare till sist tappade tron på framsteget. Det kan debatteras. Klart är i alla fall att vi har ett mörkt år bakom oss, då krigen blev fler och alltmer bestialiska, då jordens – och havens – temperatur steg till kritiska nivåer, då demokratin i världen pressades tillbaka och autokratiseringen växte. Ursula von der Leyen talar om en ny tidsålder, präglad av konflikter och konfrontation, fragmentering och fruktan. Även utarmningen av den biologiska mångfalden accelererar år för år. Alltmer av samhällets resurser används till insatser för säkerhet i form av militär, polis och kriminalvård, vilket lämnar mindre kvar till vård, omsorg, utbildning, bildning och kultur. 

Låt oss dröja ett slag vid utsikten att framstegsepoken faktiskt skulle vara över och att framstegstanken inte längre präglar vår värld och vårt land. Vad skulle vi då ha bildning till?

Bildning handlar till stor del om nyfikenhet, om att bli bekant med det okända. Våga veta, kunna ompröva – för att främja framsteg. Blir sådan bildning meningslös? Bör vi istället blicka mot ett svunnet idealtillstånd då vårt land stod som högst? Ska vi gå nedför trappan, likt den åldrande mannen och kvinnan på de där tavlorna som var så populära för hundra år sedan?

Består framstegslös bildning först och främst i att känna de tidlösa klassikerna? Vill vi kanske få en evig helhetsbild av det historiska Europa? Kontinenten vars gamla storhetstid är över och som numera får kämpa hårt för att på några få områden förmå att, kanske, kunna leda världsutvecklingen i ny riktning. Mångas ögon tårades i december 2023 av tonerna från Beatles nya singel, mer än femtio år efter att gruppen upplöstes.

Det är förståeligt, mänskligt, på många sätt berättigat. Men är det allt?

Att ifrågasätta framstegstanken är inget nytt. Civilisationskritik fanns inom delar av den franska upplysningen och även i antiken. Andra har talat om ”upplysning som massbedrägeri” eller framsteget som en ”myt”. Det sista sagt av den kloke finländske filosofen Georg Henrik von Wright.

Vad som ska räknas som framsteg är omstritt, med rätta. Men blir en tro på framsteg som mål meningslös och passé bara därför att den just nu inte är högsta mode?

Hos oss som verkar inom bildning och utbildning fungerar det inte så. Hos oss sker vardagens framsteg oavbrutet, varje dag. Det sker för den nyanlända flickan som lär sig forma svenska ord till meningar. För tonårsgrabben som låter sitt inre övertas av världslitteraturen. Sjuttonåringen som upptäcker skönheten och symmetrin i avancerade ekvationer. Musikstudenten som försöker skapa ljud och klanger som ingen skapat tidigare. Mellanchefen som lär sig skriva AI-promptar. Den medelålders kvinnan som fördjupar sig i flyttfåglarnas rörelser över jorden. Den åldrige mannen som formar sina första ord på arabiska.

Vi kan helt enkelt inte spilla vår tid på att misstro människors önskan och längtan att komma vidare i sina liv. Vi måste lära oss om det förflutna, men vi kan inte förlora oss i skönmålningar, som dessutom ofta är falska. Våra deltagares framsteg, små och stora, är verkliga. Och värdet av dem oskattbart – också för hela vårt samhälle.