Kulturarv och tillgänglighet, två sidor av samma mynt

Denna formulering sammanfattar en grundläggande princip inom både kulturarv och funktionsrätt. Att bevara något är att erkänna dess värde, men om det inte är tillgängligt för alla riskerar dess värde att urholkas.

Tillgänglighet handlar inte bara om nödvändigheter som arbete och vård, utan också om rätten att njuta av kultur. Konst, musik, litteratur och historiska landmärken är en del av vårt gemensamma arv och bör därför heller inte bara vara förbehållen personer utan funktionsnedsättning. I FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD) står det att alla ska ha tillgång till kultur, där ingår anpassningar av historiska platser och offentliga institutioner.

DHR arbetar aktivt för att tillgängligheten i Sverige ska omfatta mer än bara det nödvändigaste. Alla ska kunna besöka museum, delta i kulturella evenemang och uppleva historiska platser. Genom opinionsbildning har DHR lyft frågan om hur kultur och arkitektur kan bevaras samtidigt som tillgängligheten ökar.

Ett stort problem är att många kulturmärkta byggnader fortfarande är otillgängliga. K-märkta byggnader skyddas av lagstiftning som ofta sätter bevararande framför anpassning. I praktiken kan detta innebära att trappor, smala dörröppningar eller brist på hissar gör det omöjligt för personer med funktionsnedsättning att ta del av byggnaden och dess historia.

I Sverige finns många exempel på sådana platser. Äldre teatrar, kyrkor och museer har fortfarande begränsad tillgänglighet. Nationalmuseet i Stockholm har visserligen genomgått renoveringar för att öka tillgängligheten, men flera av landets slott är fortfarande svåra att besöka för personer med funktionsnedsättning.

Dom goda nyheterna är att det finns lösningar. I andra länder har man hittat kreativa lösningar som Sverige kan ta efter. I Italien har Colosseum installerat hissar som smälter in i byggnaden utan att förstöra dess historiska utseende och möjliggör för alla att ta del av det historiska arv som många av oss fascineras av.

Vissa kulturhistoriska byggnader har implementerat ramper som kan fällas in i marken eller byggas in i trappstegen. Dessa lösningar gör att rampen smälter in i byggnadens estetik när den inte används.

En lösning som ibland lyfts fram är att använda mobila ramper vid k-märkta byggnader för att undvika permanent påverkan. I praktiken är dock detta sällan en fungerande lösning, då ramperna ofta är tunga, kräver att någon är på plats för att sätta ut dom och skapar en osäker tillgänglighet. Tillfälliga och otillräckliga lösningar är inte acceptabelt, för permanenta och välfungerande anpassningar måste vara normen.

Även tekniken kan bidra till ökad tillgänglighet, exempelvis genom virtuella lösningar och VR-upplevelser. Detta kan förstås vara ett värdefullt komplement, särskilt för dom som av olika skäl inte kan besöka en plats fysiskt. Med digital tillgänglighet kan inte ses som en ersättning av fysisk tillgänglighet, för det skulle i praktiken innebära att man i tillgänglighetens namn begränsar personers rörelsefrihet.

Så, det finns lösningar och DHR bidrar gärna med sina erfarenheter, kunskap och önskemål. Vi har länge drivit frågan om att kulturarv ska tillhöra alla, inte bara dom som kan ta sig fram utan hinder. För vi anser inte att tillgänglighet ska ses som en kompromiss, utan som en självklarhet. Personer som utesluts från den gemensamma kulturen, utesluts i sin tur från samhällets själ. Och precis som personen på Länsstyrelsen uttryckte det – om något är så värdefullt att bevaras, bör det också vara så värdefullt att det delas med alla.