Allt färre ser nackdelar med distansarbete

 - När distansarbetet styrs av rigida och ensidiga beslut av arbetsgivaren leder det till ökad stress, sämre återhämtning och i vissa fall ökad sjukfrånvaro hos de anställda. Om det däremot finns flexibilitet blir det lättare att hantera höga krav i arbetet, det ökar trivseln och bidrar till ett hållbart arbetsliv.  Därför är det i både medarbetarnas och arbetsgivarnas intresse att reglera distansarbete gemensamt i kollektivavtal,  säger Åsa Erba Stenhammar, förhandlingschef på Fackförbundet ST.

 När Fackförbundet ST undersökte hur distansarbete upplevdes under pandemivåren 2020 svarade bara drygt var femte att de inte upplevde några nackdelar. Därefter har distansarbetet normaliserats och utvecklats, och allt färre tycker att det finns några negativa aspekter. 2020 uttrycktes ofta tvivel från chefshåll över hur det skulle fungera att inte träffa alla medarbetare dagligen, men även bland cheferna är det nu allt fler som tycker att det inte finns några nackdelar.

På många myndigheter arbetar fler än 9 av 10 på distans någon dag i veckan, och vanligast är att anställda arbetar 2-3 dagar hemma eller någon annanstans än på kontoret. För samarbeten och möten används kontoret, medan distansarbete gör det möjligt att arbeta mer koncentrerat. Minskad restid, förbättrat fokusarbete och ett mer fungerande livspussel lyfts som de största fördelarna med distansarbete.

Bland de myndigheter där flest arbetar på distans finns eHälsomyndigheten, Arbetsmiljöverket, och Naturvårdsverket. Men reglerna ser olika ut på olika myndigheter, och speglar heller inte alltid förutsättningarna för att arbetet ska kunna utföras på distans. Därför vill Fackförbundet ST att distansarbete förs in i kollektivavtal, för att säkerställa flexibilitet och anpassade lösningar för varje arbetsplats.

 - Distansarbete är ingen förmån, det är ett sätt att utveckla och förbättra arbetsmiljön på en arbetsplats. Det gäller för alla som inte har kontaktyrken och måste vara på plats. Men frågan om distansarbete är särskilt viktig  för dem som har särskilda behov, som funktionsnedsättningar, kronisk sjukdom eller neuropsykiatriska diagnoser. För dem kan det vara en förutsättning för att överhuvudtaget kunna ha ett arbetsliv, säger Åsa Erba Stenhammar.

Läs rapporten här