Barns rörelse i skolan påverkas av normer

Doktorand Greta Wiklund Lind har i sin avhandling lyft fram barns olika villkor för delaktighet i samband med rörelse och vilken bild av rörelse som får styra. Enligt läroplanen Lgr22 ska skolan sträva efter att erbjuda alla elever daglig fysisk aktivitet inom ramen för hela skoldagen – men vad händer när ambitionen att få barn att röra sig möter normer och barnens egna erfarenheter av rörelse? Det är frågor som Greta Wiklund Lind belyser i sin avhandling om barns rörelse i skolan med fokus på delaktighet.
– Det är lätt att säga att barn rör sig för lite. Men barn är individer och deras erfarenheter ser väldigt olika ut. Därför behöver vi lyssna på hur det faktiskt är för det enskilda barnet.

I avhandlingen utgör elever i åldern tio till tolv år tillsammans med lärare deltagarna i studien. Forskningen bygger bland annat på intervjuer, klassrumsobservationer och gåturer, där barnen själva har fått visa forskaren platser som är betydelsefulla för dem.

Olika rörelse värderas olika

Ett viktigt resultat är att normer kan begränsa vissa barns möjligheter till delaktighet och rörelse. På rasten kan exempelvis fotbollsplanen präglas av en idrottskultur där pojkar ges större inflytande, medan andra barn kan uppleva att de har svårare att göra sina röster hörda.

Även hälsobudskap kan få motsatt effekt. För vissa barn kan uppmaningar om att röra sig för att vara hälsosam upplevas som ett krav snarare än en källa till rörelseglädje.
– När rörelse blir något som vuxna säger att man måste göra kan rörelseglädjen försvinna. Några barn berättar att de försöker gömma sig på rasten för att slippa röra sig.

Studien visar också att lekfull rörelse inte alltid värderas lika högt som traditionella idrottsaktiviteter.
– Som lärare behöver man fråga sig vilken form av rörelse vi värderar och varför. Det som är meningsfull rörelse för ett barn behöver inte vara samma sak för ett annat.

Barn hittar egna sätt att röra sig

I klassrummet, där normen ofta är att sitta stilla, visar barnen stor kreativitet. De kan exempelvis ta omvägar för att vässa pennan, gå på toaletten eller be om att få arbeta i korridoren – möjligheter som ger dem en chans att röra på sig.
– Barnen är inte passiva. De hittar själva möjligheter till rörelse, även när skolmiljön begränsar dem.

Samtidigt är barns möjligheter att röra sig i klassrummet villkorade. Det kan exempelvis handla om att en elev behöver ha slutfört sitt skolarbete, att läraren uppfattar rörelsen som acceptabel och att det finns tillräckligt med tid.

Förhoppningen är att resultaten ska bidra till att synliggöra pedagogiska spänningar som kan uppstå mellan ambitionen att främja barns rörelse, andra mål och villkor som präglar skolans praktik.

Greta Wiklund Lind presenterar tre slutsatser för en mer hållbar rörelse i skolan:

• Lyssna på barns upplevelser och erfarenheter av rörelse.
• Uppmärksamma normer som kan begränsa barns möjligheter till rörelse och delaktighet.
• Sätt normer i rörelse.

Läs avhandlingen ”Normer i rörelse: barns rörelse i skolan med fokus på delaktighet" i GIH:s publiceringsdatabas DiVA.