Är det meddelarfriheten eller tystnadsplikten som är hotad?

Via hemtjänst och äldreboenden har smittan drabbat just de som skulle isoleras och skyddas. Kanske var det oundvikligt, eller åtminstone väldigt svårt att undvika att sjukdomen skulle leta sig in just här. Men det är ändå något som skaver, och det handlar inte bara om bristande rutiner och avsaknad av skyddsutrustning utan om hemlighetsmakeri och brist på transparens.  

Häromveckan avslöjade Södermanlands nyheter att kommunerna aktivt försökt undvika att lämna ut information om smittspridningen till media. “Det är angeläget att siffrorna inte hamnar i pressen” stod det antecknat i marginalerna på tjänstemännens dokument. I en träffsäker krönika i Arbetsvärlden den 12 maj skriver Mikael Odenberg om äldreboenden som inte informerar vare sig anhöriga eller allmänhet om att smitta sökt sig in. Äldreboendena åberopar patientsekretess, “Ett rent påhitt” säger Odenberg – att smitta finns på ett visst boende är nämligen ingenting som går att härleda till enskilda patienter.  

Odenberg pekar på att detta är ett lednings- och styrningsproblem. Och här tror jag han är något viktigt på spåren. För ofta är det enskilda tjänstemän som hamnar i klistret efter att ha lämnat ut för mycket information. Eller för att ha lämnat ut felaktig information, eller sekretessbelagt information som borde ha lämnats ut. Men vem ger direktiven om vad som ska lämnas ut och vad som ska hållas borta från allmänhetens granskande öga? Och framförallt allt, hur ser stödet till tjänstemännen ut när de behöver göra svåra avvägningar? När medborgarnas rätt till insyn och mediernas möjlighet att granska står emot verksamhetens goda rykte. 

Offentlighetsprincipen är en av vår demokratis grundpelare och både statliga och kommunala tjänstemän behöver ha kunskaper om hur denna ska värnas i deras specifika verksamhet. Men det är inte en lätt uppgift. Och regeringen är just i färd med att göra den svårare. I dagarna tillsätts en utredning som ska titta på möjligheterna att skärpa straffen för tjänstemän som bryter mot tystnadsplikten. Frågan är varför? Redan idag kan den som bryter mot tystnadsplikten dömas till böter eller fängelse. Men här kommer direktiv från högsta ort att straffen ska bli ännu hårdare om du misstar dig i din yrkesutövning. Snacka om lednings- och styrningsproblem.  

För är det verkligen åt det hållet regeringen vill styra de offentliga verksamheterna? Att skicka en tydlig signal till förvaltningen i stat, region och kommun att om det är något man verkligen ska passa sig för så är det att lämna ut för mycket information. Jag har lätt att se framför mig den tjänsteman som ställd inför ett dilemma väljer att ta det säkra före det osäkra och hänvisa till sekretess hellre än öppenhet. Det tror jag riskerar att leda till en förvaltning som präglas av tystnad och rädsla. Och är det något som skadar tilliten till det offentliga, både i kris och i goda tider, så är det känslan av en förvaltning som mörkar sina egna misstag. 

Elin Moberg