DHR kommenterar: ”Vårt rättighetstänkande har inte löpt amok”

I lördags, den 4 september, skrev Anna Dahlberg på Expressens ledarsida om att ”funktionshinderrörelsen har varit otroligt framgångsrik i att få gehör för sina krav på ökad tillgänglighet och resurser.” Hon nämner samtidigt att ”här uppstår målkonflikter som behöver lyftas. Är det exempelvis rimligt att varenda studentbostad måste ha ett rullstolsanpassat badrum?”

Det är oftast trevligt när någon beskriver ens arbete som lyckat, men funktionshinderrörelsens ansträngningar nämns i ett sammanhang som inte alls känns smickrande. Vi klumpas ihop med vaccinmotståndare och andra grupper som anses ha obskyra intressen. Citat: ”I de fall som tas upp här handlar det snarare om särintressen av olika slag och om ett rättighetstänkande som har löpt amok.”Och vidare: ”Aktivister av olika slag har fått lättare att höras och få genomslag för sina åsikter. Eftersom deras preferenser av naturliga skäl är starkare än det stora flertalets kan de lätt överrösta majoriteten.” ”I fråga efter fråga får majoriteten stå tillbaka för mindre, ofta röststarka gruppers intressen.”

DHR vill göra några förtydliganden: personer med rörelsenedsättning är ingen liten grupp. Utöver personer med varaktiga och kanske medfödda rörelsenedsättningar drabbas de flesta av oss av rörelsenedsättning någon gång i livet. Men just unga människors rörelsenedsättning verkar provocera, för vid varje terminsstart aktualiseras förslaget om att tillgänglighetskraven i studentlägenheterna ska minska för att fler och billigare bostäder ska kunna byggas.

Vi går inte in i en diskussion om små gruppers rätt att göra sig hörda. Men eftersom Anna Dahlberg lyfter fram just anpassade studentbostäder som ett orimligt krav vill vi så klart passa på att lyfta fram våra argument för att även personer med rörelsenedsättning ska få ett värdigt studentliv:

1. Om tillgänglighetskraven minskar kan vi bygga billigare studentbostäder, det är väl bra? Svar: DHR menar att det går att genomföra åtgärder som gör studentbostäderna mindre kostsamma att bygga, exempelvis genom att kommunen upplåter mark till ett lägre pris. Att rucka på tillgänglighetskraven är inte en lösning på problemen med dyra byggen.
2. Varför räcker det inte att en liten andel studentlägenheter blir tillgänglighetsanpassade, medan den stora majoriteten inte blir det? Svar: hur skulle du känna dig som ung student när du sitter fast i din egen tillgänglighetsanpassade lägenhet på plan 1, medan festerna, studierna och det sociala livet pågår några våningar upp i kompisarnas icke tillgänglighetsanpassade lägenheter? Och hur känns det för vännerna, som inte kan bjuda med sin rullstolsburna klasskamrat till gemensamma studier eller umgänge? Boendet har en viktig social aspekt och är en del av hela studentlivet.
3. Varför är det extra viktigt att bygga tillgänglighetsanpassat i byggnader som ägs eller förvaltas av kommuner? Svar: Det är inte säkert att trycket på studentbostäder kommer att ligga kvar på samma nivå i alla studentstäder framöver. Vi kan mycket väl se förändringar beroende på exempelvis demografi och arbetsmarknad. Om några år kanske en del bestånd behöver omvandlas till exempelvis äldreboende eller till annan verksamhet där tillgängligheten behöver vara stor. Samhällsekonomiskt är det alltid bäst att bygga rätt från början.

Så där – då har vi återigen höjt vår stämma för att försöka övertyga folk om att det som är bra för en minoritet kan vara riktigt bra för den stora, tysta majoriteten.

Åsa Strahlemo, förbundsordförande, DHR, Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet