Försonings- och sanningskommission rörande tornedalingar

Den 9 april överlämnade Svenska tornedalingarnas riksförbund – Tornionlaaksolaiset, STR-T, och tornedalska ungdomsförbundet, Met Nuoret, förstudien ”Då var jag som en fånge – Statens övergrepp på tornedalingar och meänkielitalande under 1800- och 1900-talet” till kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Förstudien slår fast att kunskapen om de historiska övergreppen mot minoriteten behöver fördjupas och att denna kunskap behöver synliggöras och spridas. De tornedalska organisationerna kräver därför att regeringen inrättar en sannings- och försoningskommission för att närmare undersöka och dokumentera de övergrepp som skett. Svenska kyrkan, som ingått i referensgruppen för förstudien, instämmer i detta krav.

Vittnesmål om bestraffningar
En viktig del av arbetet med förstudien har varit att samla in vittnesmål från äldre bland annat om erfarenheter från arbetsstugorna. Vittnesmålen beskriver fysiska bestraffningar för att barnen använde sitt modersmål, utsatthet, hemlängtan, en känsla av att bli betraktad som mindre intelligent för att man inte förstod/kunde svenska, bitterhet, smärta och skam som enskilda burit på ett helt liv. Även kyrkliga företrädare nämns i intervjuerna, som bestraffare och företrädare för överheten.

Svenska kyrkan vill bidra till den fortsatta processen och går nu in med ekonomiska resurser för att tornedalingarnas insamling av vittnesmål ska kunna fortsätta, i avvaktan på regeringens beslut om en sannings- och försoningskommission. Under 2018 beviljar Svenska kyrkans nationella nivå därför stöd till STR-T med 50 000 kr för att kunna genomföra ytterligare intervjuer.

– Sanningen måste komma fram och övergreppen erkännas. Enskildas berättelser behöver höras och ses i ljuset av det strukturella förtryck som har utgått från majoritetssamhället. Först då kan en mer jämlik relation byggas och människor mötas i ögonhöjd. Vi behöver förstå vad som hände, hur det kunde få ske och vilka konsekvenser det fått. Ur kyrkligt perspektiv är strävan efter försoning en viktig del i det fortsatta arbetet. Försoning behövs – både för minoritetens och majoritetens skull, säger ärkebiskop Antje Jackelén.

Gudstjänstliv på meänkieli 
Svenska kyrkan bedriver församlings- och gudstjänstliv på meänkieli i flera församlingar i Norrbotten.

– Modersmålet är en del av människans identitet och kulturella arv – en del av människans innersta. Svenska kyrkan främjar därför aktivt meänkielis betydelse i kyrkan och samhället. En rad insatser görs. Den 23 maj publiceras ”Ette tohtia olla oma itte – samtalsbok om språk, tro och identitet i Tornedalen”. Arbete pågår också med en psalmbok på meänkieli och förra året kom en ny utgåva av evangelierna på meänkieli. Det är viktigt att få ta del av evangeliet på hjärtats språk, säger Hans Stiglund, biskop i Luleå stift.

Misstänksamhet från makthavare
Tornedalingarna, deras kultur och språk bemöttes länge med misstänksamhet av svenska makthavare. Från slutet av 1800-talet och långt in på 1900-talet bedrevs en aktiv tvångsassimilation av minoriteten, som påbjöds av beslutsfattare och som drevs på med statsbidrag. De betraktades som ”främmande raselement” i det svenska nationsbygget och blev i likhet med samer, romer och resande föremål för rasbiologisk forskning. Tornedalska barn från fattiga familjer skildes från sina familjer och placerades i institutioner där deras modersmål och kultur aktivt motarbetades.

De så kallade arbetsstugorna, som ursprungligen inrättades för välgörande ändamål, övergick efter ett tag till att bli ett verktyg i försvenskningspolitiken. Förhållandena på arbetsstugorna och barnhemmen kopplade till dessa var svåra, barnen stigmatiserades och utsattes för fysiska och psykiska övergrepp. Många äldre som gått i dessa arbetsstugor har i dag svårt att tala om sina erfarenheter.