Biobank ska möjliggöra precisionsmedicin för njursjuka

– I biobanken samlar vi in, bevarar och forskar på biologiskt material. Genom att använda våra resultat är målet att varje patient ska kunna erbjudas en mer individualiserad diagnos och behandling, säger Inga Soveri, överläkare och docent i njurmedicin på Akademiska sjukhuset/Uppsala universitet, tillika projektkoordinator från Uppsala för det nationella projektet Svensk njurmedicinsk biobank.

Forskningsprojektet initierades 2016 och insamlingen av prover startade 2018 med praktiskt stöd från Biobank Sveriges provservicekoordinatorer (PSK). Nu pågår studien runt om i Sverige i Uppsala, Göteborg, Umeå, Skåne, Kronoberg, Värmland, Gävleborg och Östergötland.

– Idag har vi hundratals prover i biobanken. Om vi fortsätter att växa kan vi inom ett par tre år börja göra uttag och analysera markörer. Dessutom har vi bra patientuppföljning via Svensk Njurregister, berättar Inga Soveri.

Forskarna samlar löpande in biologiskt material i form av urin, plasma, serum och helblod från patienter som på klinisk indikation genomgår en njurbiopsi. Patienterna följs upp via Svensk Njurregisters biopsimodul där man bland annat registrerar uppgifter om tidigare behandlingar.

För att kunna ställa diagnos tas vanligtvis vävnadsprov från njuren (njurbiopsi). Eftersom många njursjukdomar är väldigt sällsynta behöver man i samarbete med andra regioner samla ihop en kritisk massa av prov för att kunna besvara forskningsfrågor och därigenom öka kunskapen om njursjukdomar.

Enligt Inga Soveri finns fortfarande kunskapsluckor.

– Hur patienter med samma diagnos svarar på behandling skiljer sig mycket, likaså prognos vid samma sjukdom. Exakt varför det är så, det vet vi inte, förklarar hon.

Njurbiopsi är en invasiv undersökning som fortfarande ses som nödvändig, men Inga Soveri och hennes forskarkollegor hyser förhoppning om att detta ska kunna ändras i framtiden.

–  Det vore bra om patienter kunde slippa göra en njurbiopsi överhuvudtaget, att det skulle räcka med att använda en biomarkör från blod- eller urinprov som kan användas för att ställa diagnos och styra behandlingen, framhåller hon.

För att material ska kunna förvaras i biobanken krävs patienternas samtycke. Innan man samlar in prover i projektet tillfrågas patienterna om detta. Det sker innan själva biopsitillfället. Patienterna får då frågan om de är villiga att, utöver rutinprover, lämna ytterligare prov i forskningssyfte.

Forskarna använder sig av så kallad sjukvårdsintegrerad biobankning, en nationell modell där prov tas av vårdpersonal och hanteras via vårdens befintliga rutiner. Det ses som ett kostnadseffektivt upplägg som har gjort det möjligt att samla in prover för framtida biobankning, det som sker inom projektet idag. Enligt forskarna är det en stor vinst att till exempel kunna beställa biobanksprov för forskning via journalsystemen i samband med att prov tas av diagnostiska skäl.

– Infrastruktur har byggts upp och fortsätter att växa tack vare stöd från regionerna, regionala biobankerna, Njurfonden och alla patienter som donerat prover, säger Inga Soveri.

– På längre sikt möjliggör infrastrukturen en mer jämlik vård eftersom även de som har en mindre vanlig sjukdom kan delta i forskning, utan att för den skull behöva ta sig till ett universitetssjukhus. Vår målsättning är att studien ska bidra till ökad kunskap och i förlängningen bättre vård för patienter med njursjukdomar, avrundar hon.