Åsa Strahlemo lyfte behovet av en statlig ursäkt till dem som farit illa vid institutioner

”Vi måste tala om den avsaknad av en officiell ursäkt från regeringen till alla de med funktionsnedsättning som har farit illa på institutioner, och deras anhöriga. Utan en sådan ursäkt visar regeringen inte på allvar att de förstår att det som skett är fel och att vi måste göra bättre framåt”, sa Åsa Strahlemo vidare, som i talet också berättade att hon själv har erfarenhet av institution.

”Sverige behöver också en officiell minnesplats för alla som farit illa, där anhöriga och andra berörda kan minnas och sörja”, avslutade Åsa Strahlemo i sitt invigningstal vid utställningen.

Nedan en sammandrag av talet.

Mer info:

Åsa Strahlemo, förbundsordförande DHR: 070-508 80 29

Sammandrag av invigningstal 28 maj 2024 för utställningen "Inlåst och Utanför: En utställning om Funktionsnedsättning och Institutionsvård"

Av Åsa Strahlemo, förbundsordförande DHR

Kära vänner,

Det är en stor ära för mig att stå här idag och inviga denna viktiga utställning, "Inlåst och Utanför: En utställning om Funktionsnedsättning och Institutionsvård". Jag vill börja med att tacka Östergötlands Museum och Myndigheten för Delaktighet för deras arbete med att belysa en del av vår historia och nutid som ofta glöms bort eller förnekas.

Som förbundsordförande för DHR och någon som själv har upplevt livet på institution som barn, känner jag en djup personlig koppling till denna fråga.

Institutioner har sett olika ut under tidens gång. Genom historien har människor med funktionsnedsättning ofta låsts in, enbart på grund av sin funktionsnedsättning, för att det har ansetts vara för individens, familjens eller samhällets bästa. Fram till 1960- och 1970-talen var dessa institutioner ofta stora och sjukhusliknande. Även efter denna period har både barn och vuxna, helt eller periodvis, tvingats leva på institutioner och där farit illa, enbart på grund av att de har en funktionsnedsättning.

Tänk dig att du behöver hjälp med att komma upp ur sängen för att börja dagen för att därefter behöva hjälp med din personliga hygien och få på dig kläderna. I en institutionsmiljö kanske du inte kan välja vem som hjälper dig eller när denna hjälp kommer. I stället för att få hjälp vid en tidpunkt som passar dig, så måste du kanske vänta tills personalen är tillgänglig, vilket kan vara både obekvämt och förnedrande.

Det handlar också om brist på kontroll över andra beslut i vardagen, som vad du äter, när du kan gå ut, och vilka aktiviteter du kan delta i.

Institutioner präglas ofta av ett synsätt där de människor som bor där kan riskeras att övervakas eller journalföras eller rapporteras om till andra löpande. Ibland görs alltihop. Ofta kan man tvingas bo med andra personer på samma adress men som man inte själv har valt att vilja bo tillsammans med. Att bo med andra ska vara ett eget aktivt val för att man själv tycker att det är det bästa sättet att få en bra vardag på, inte för att en myndighetsperson anser att det är det bästa valet. 

Trots framsteg inom lagstiftning och ökad medvetenhet lever detta synsätt kvar på grund av djupt rotade fördomar och bristande resurser för att stödja självständigt liv. Många samhällsstrukturer och policyer fortsätter att prioritera kostnadseffektivitet och kontroll över individens behov och rättigheter. Detta trots att det finns lagar och förordningar som ger dessa rättigheter men som inte används som det var tänkt.

För att förändra detta måste vi arbeta mot att skapa ett samhälle där alla, oavsett funktionsnedsättning, har samma rättigheter och möjligheter. Denna utställning är en viktig pusselbit i detta arbete. Genom att belysa historien och de fortsatta utmaningarna kan vi öka medvetenheten och driva på för förändring.

Vi behöver strukturella reformer som verkligen stödjer avvecklandet av institutioner och främjar ett självbestämt liv samt inkludering i samhällsgemenskapen. För som det är idag så är boendena på väg tillbaka som om vi inte lärt oss något alls från historien.

Slutligen måste vi tala om den avsaknad av en officiell ursäkt från regeringen till alla de med funktionsnedsättning som har farit illa på institutioner, och deras anhöriga. Utan en sådan ursäkt visar regeringen inte på allvar att de förstår att det som skett är fel och att vi måste göra bättre framåt. En ursäkt skulle skicka en kraftfull signal till alla de individer, familjer och andra berörda som har drabbats och erkänna deras lidande och i vissa fall död.

Sverige behöver också en officiell minnesplats för alla som farit illa, där anhöriga och andra berörda kan minnas och sörja. En sådan plats skulle fungera som en ständig påminnelse om vårt ansvar att aldrig låta detta ske igen och hedra de som har drabbats.

Denna utställning är ett viktigt steg i att öka medvetenheten och driva förändring. Jag uppmanar er alla att ta del av den med öppna sinnen och hjärtan, och att tänka på hur vi kan bidra till att skapa ett samhälle där alla verkligen inkluderas. Vi har alla ett ansvar för att göra det.

Tack.