Många får betablockerare i onödan efter hjärtinfarkt

När patienter skrivs ut från sjukhusen efter en akut hjärtinfarkt får de i dag regelmässigt insatt en behandling med läkemedel av typen betablockerare som till exempel metoprolol, bisoprolol. Nu visar ny forskning att cirka hälften av dem inte har någon nytta av behandlingen och borde inte få den alls. Det handlar om de patienter som drabbats av en liten hjärtinfarkt med bibehållen hjärtfunktion i efterförloppet (se faktaruta). Studien kommer att förändra hur patienterna behandlas i framtiden, menar forskningsledaren och sistaförfattaren till studien, professor Tomas Jernberg vid institutionen för kliniska vetenskaper, Karolinska Institutet.

- Jag är övertygad om att det här kommer att påverka framtida praxis. Den här studien har redan nämnts i de europeiska riktlinjerna för hjärtsjukvård, så resultatet är efterfrågat, säger han.

Projektet har letts av forskare vid Karolinska Institutet, Lunds och Uppsala universitet. Drygt 5 000 patienter vid 45 sjukhus i Sverige, Estland och Nya Zeeland som drabbats av en liten hjärtinfarkt lottades till att antingen få eller inte få betablockare vid utskrivning.

Studien började i september 2017 och patienterna följdes upp till november 2023. Då hade 7,9 procent av dem som fått betablockerare drabbats av det primära utfallsmåttet död eller ny hjärtinfarkt, att jämföra med 8,3 procent av dem som inte hade fått betablockerare. En skillnad som inte är statistiskt signifikant. Inte heller i de sekundära utfallsmåtten sågs någon skillnad mellan grupperna.

Resultatet innebär för ovanlighetens skull att läkemedelsbehandlingen blir enklare och billigare för alla parter, menar Tomas Jernberg.

- Oftast brukar nya studier leda till att patienterna ska ta ytterligare ett läkemedel. Men i det här fallet så innebär det att patienterna ska ta ett läkemedel mindre.

Men han vill genast varna patienter från att avsluta sin behandling på eget bevåg. Dessutom handlar den aktuella studien bara om effekten av att sätta in behandlingen efter en liten hjärtinfarkt, inte efter en större. Inte heller visar den något om effekterna av att sätta ut behandlingen. Men än viktigare är att utsättning av läkemedel alltid ska ske i samråd med den behandlande läkaren.

- Detta av flera skäl. Det kan finnas andra orsaker, andra diagnoser, som ligger bakom att man får betablockare. Sedan är det ju så att om man ska sluta så bör man sätta ut betablockerare successivt. Gör man det för fort kan man få en del hjärtklappning och andra obehag. Så det är jätteviktigt att man pratar med sin doktor innan man avslutar någon hjärtmedicinering, säger Tomas Jernberg.

Forskningen finansierades av Vetenskapsrådet och Hjärtlungfonden. Forskarna rapporterar att det inte finns några intressekonflikter.

Publikation:

”Beta-blockers after Myocardial Infarction and Preserved Ejection Fraction” Troels Yndigegn, Bertil Lindahl, Katarina Mars, Joakim Alfredsson, Jocelyne Benatar, Lisa Brandin, David Erlinge, Ola Hallen, Claes Held, Patrik Hjalmarsson, Pelle Johansson, Patric Karlström, Thomas Kellerth, Toomas Marandi, Annica Ravn-Fischer, Johan Sundström, Ollie Östlund, Robin Hofmann, Tomas Jernberg. New England Journal of Medicine, online 7 april 2024.

Fakta:

I Sverige får cirka 20 000 personer varje år en hjärtinfarkt. Hälften av dem får en liten hjärtinfarkt med bibehållen hjärtfunktion efteråt. Det innebär att hjärtat fortfarande klarar att pumpa ut mer än 50 procent av volymen i hjärtats vänstra kammare, så kallad bevarad vänsterkammarfunktion.

Orsakerna bakom dagens praxis där alla får betablockerare efter hjärtinfarkt kan spåras tillbaks till 1980-talet då studier otvetydigt visade att det var positivt. Men sedan dess har övrig hjärt-kärlbehandling blivit bättre samtidigt som diagnostiken också har förbättrats, vilket gör att läkare nu upptäcker många av de hjärtinfarkter som aldrig klassades som infarkter förr. Detta tillsammans med det faktum att förekomsten av hjärtinfarkt stadigt har minskat sedan 1980-talet innebär att dagens hjärtinfarkter generellt sett är mindre och med en högre andel som har en bevarad vänsterkammarfunktion.

Källa: Tomas Jernberg.