”Med ett ben i industriavtalet och ett utanför blir fackens krav ännu mer svårsmälta”

Facken yrkar på 4,2 procent i löneökning med ytterligare avsättningar till systemen för arbetstidsförkortning och krav på låglönesatsning. Detta vittnar om att man gör en helt annan bedömning av företagens faktiska läge än den stora majoriteten av Sveriges ekonomer.

”Vi är inne i en lågkonjunktur där lönsamhet och investeringar halkar efter. Det oroar att endast 17 procent av våra företag uppger att de kommer att öka investeringarna under kommande år” konstatera Gröna arbetsgivares chefsekonom Joakim Wirén.

Den förra avtalsrörelsen tog parterna ett ansvar med en löneökningsnivå det första året på 4,1 procent under ett inflationstryck på 9 procent. Nu kräver facken 4,2 procent med en inflation på 1,9 procent, samtidigt som vi är inne i en lågkonjunktur med stora osäkerheter kring det internationella läget. Det är inte att ta ansvar för Sveriges fortsatta konkurrenskraft.

Hela arbetsmarknaden ska rätta sig efter den löneökningstakt som förhandlas fram. Att då kräva den högsta löneökningsnivån sedan Industriavtalet kom till, samtidigt som vi är inne i en lågkonjunktur är såklart inte realistiskt, säger Anna Vargö.

Utöver lönekravet på 4,2 procent och en fortsatt utbyggnad av arbetstidsförkortningen är fackens krav på låglönesatsning problematisk för de gröna näringarna. Många av Gröna arbetsgivares medlemsföretag driver verksamheter med små marginaler och med lönelägen som generellt sett ligger under industrins nivåer. De skulle därmed drabbas hårdare av en låglönesatsning än många andra företag, samtidigt som tröskeln in på arbetsmarknaden höjs. 

Fackens krav på låglönesatsning skulle slå särskilt hårt mot många företag som står utanför industriavtalet. Därför är det viktigt att det finns en tydlighet kring att alla kostnader ska räknas in i det märke som förhandlas fram, säger Anna Vargö förhandlingschef Gröna arbetsgivare.

Kravväxlingen markerar startskottet på nästa års stora avtalsrörelse där löner för mer än 3,4 miljoner anställda ska förhandlas. Industrin är först ut och sätter det så kallade märket som sedan ligger till grund för resten av arbetsmarknaden. Syftet med märket är att Sverige ska ha en någorlunda stabil lönebildning för att svensk industri ska kunna vara konkurrenskraftig internationellt.