Miljön kan spela större roll än väntat i spridningen av antibiotikaresistens

Rapporten visar att resistenta bakterier och antibiotikarester sprids från flera källor: människor, djur, livsmedelsproduktion och inte minst industrin. När dessa når miljön kan de under vissa förhållanden bidra till både utveckling och spridning av resistens.

Användning av antibiotika inom human- och veterinärmedicin är väletablerade drivkrafter bakom resistensutvecklingen, men det finns ett växande vetenskapligt stöd för att även miljön har en central roll, där utsläpp av både resistenta bakterier och antibiotika bidrar.

Globalt problem – men olika länder har olika riskprofiler

Antibiotikaresistens utgör en betydande global folkhälsoutmaning då stora delar av den moderna hälso- och sjukvården är beroende av fungerande antibiotika. Antibiotikaresistens orsakar över en miljon dödsfall årligen och har därutöver omfat­tande samhällsekonomiska konsekvenser.

Sverige har ett gynnsamt resistensläge, låg antibiotikaanvändning och väl utbyggd vatten- och avloppsinfrastruktur. Det minskar risken för miljörelaterad spridning nationellt. Samtidigt lyfter rapporten att Sverige har ett moraliskt ansvar att bidra till minskade utsläpp från antibiotikaproduktion i andra länder, eftersom nästan all antibiotika som används i Sverige importeras och när resistens väl uppkommer begränsas inte spridningen av landsgränser.

– Rapporten beskriver flera framsteg som kan användas i reglering och övervakning. Dels tröskelvärden för resistensselektion, som kan vägleda kontroll av utsläpp, dels avloppsbaserad övervakning, som kan komplettera klinisk resistensövervakning och ge indikationer på både användning och spridning. Samtidigt kvarstår viktiga kunskapsluckor, bland annat hur olika källor bidrar till faktisk exponering hos människa och hur effektiva olika åtgärder är i praktiken, säger Krister Halldin vid Kunskapscentrum för läkemedel i miljön vid Läkemedelsverket

Behov av en differentierad strategi

Rapportens slutsats är tydlig: åtgärder måste anpassas efter risknivå och lokala förutsättningar. Industrins och sjukhusens utsläpp bör prioriteras, investeringar i sanitet är avgörande i låg- och medelinkomstländer, och inom livsmedelsproduktionen behöver förebyggande arbete kombineras med metoder som minskar utsläpp.

– Sammantaget talar evidensen för behovet av en anpassad och differentierad strategi. Genom att integrera miljörelaterade spridningsvägar i nationella och internationella AMR-strategier kan vi bättre skydda antibiotikans långsiktiga effektivitet, avslutar Krister Halldin.

Rapporten är framtagen av Joakim Larsson Enviro AB och sammanfattar aktuell kunskap, policyrelevanta åtgärder och centrala kunskapsluckor. Den är skriven på engelska för att underlätta internationellt samarbete.